Jag undrar vad parkförvaltningen tänkte på…
Arkitektur består som bekant av rum. Rum består av tak, väggar och golv. Det gäller hus och det gäller utemiljöer, samma principer gäller. Men utomhus har man möjlighet att ge tak, väggar och golv en extra dimension: liv. Golv, tak och väggar är inte bara rumsbildande, utan de lever faktiskt. De växer och ändrar form, skiftar färg, dör och återuppstår. Det är liksom det som är vitsen med trädgårdar och landskap: att tak, väggar och golv är levande.
Jag undrar verkligen vad parkförvaltningen tänkte på. Förhoppningsvis är det bara en enstaka företeelse, ett experiment? En temporär lösning? Det är alldeles enastående fult. Och aldrig är det fulare än så här års, när resten av världen går i fyra nyanser av brunt. Ja, det finns förstås lite grått också, men det hjälper ju inte, när man längtar så man kan dö efter något grönt. Men allt det bruna och gråa lever ju, det vet vi, och snart kommer den stora förvandlingen. Remsan mellan körfälten är stendöd i jämförelse, trots sin illgröna färg. Detta är inte levande arkitektur!
Lämna ett svar