I professorstaden hör man historiens vingslag. Vintergäck och snödroppar brer ut sig i de mest sanslösa mattor under knotiga träd och förvuxna buskage. Trädgårdarna är färdigvuxna och mogna, de flesta till och med övermogna, får man nog erkänna. Men strängt taget behöver man ändå inte göra så mycket med en sådan här trädgård. I alla fall inte om man uppskattar överflöd, vildvuxenhet och en viss dekadens. Hela sommaren kan man sitta på en stol mitt i trädgården och se grönskan välla över alla bredder, som någon slags Törnrosa i sitt slott. Föreställer jag mig.
Men gamla slott kan behöva dräneras, och då ryker ölandssten och vintergäck all världens väg. Det skär såklart i hjärtat, men saker och ting går ju att återställa. Ölandsstenen är sparad och kommer att kompletteras så gångar och uteplatser kommer på plats i gen, ungefär som tidigare – fast bättre. Bredare gångar och ny uteplats i den soligaste hörnan. Och vårlökarna kommer ju igen, de också. De klarar att grävas upp, rumlas runt och slängas ner i jorden igen, det är bara nyttigt för dem. Innanför grinden skall det sedan planteras ett nytt vårdträd (man måste tänka på kommande generationer också). Prunus avium ´Plena´ med vita, fyllda körsbärsblommor som avtecknar sig mot det mörka teglet. Och så några gammaldags, skuggtåliga klätterrosor – de är ju självskrivna!