Jag är så oerhört svag för den här perioden och stilen: lågmäld funkis från 1940-talet. Typiskt svensk, på ett väldigt positivt sätt. Med ett ben i Corbusiers soligt modernistiska Frankrike (den vitputsade vardagsrumdelen) och det andra benet stadigt förankrat i den skånska myllan (den teglade tvåvåningsdelen).
Villan i Lomma från 1946 har verkligen material och detaljer ”to die for” – men samtidigt inbjöd inte efterkrigstiden i Sverige till några extravaganser. Så även om huset är gediget och välbyggt är det ingen grosshandlarvilla och ytorna är ganska små, framför allt på ovanvåningen. Den ursprungliga byggherren sparade också några slantar genom att bara gräva ut källare under halva huset. Därför infinner sig nu, sommaren 2013, frågorna hos husets tvåbarnsfamilj: hade det inte varit bra med ett sovrum till? Eller i alla fall att ett sovrum som inte är ett genomgångsrum? Och en fungerande groventré. Och mer förvaring. Och så ett nytt garage. Men man måste gå varligt fram så att man inte slarvar bort husets egenart och bland får man då som arkitekt faktiskt vara ärlig och säga att nej, det här går inte, detta blir inte bra. Garaget och groventrén går att fixa, men det där extra sovrummet på ovanvåningen får vi tyvärr klara oss utan.