Ett radhus i Lund från tidigt 60-tal. Huset är i bra skick, men trädgården har sett bättre dagar. Precis som hus behöver trädgårdar rustas upp när det gått ett antal år, skillnaden är bara att medan hus långsamt förfaller dukar gamla trädgårdar istället under för obändig växtkraft. Grönskan väller över alla brädder, buskar och träd ryms inte längre där de en gång planterades och gräset uppslukar långsamt stensättningen, centimeter för centimeter. Förhoppningsvis skall vi kunna spara en del av de gamla växterna, men ofta måste man gå ganska hårt fram. Det är helt enkelt lättare (och billigare) att köpa nytt än att försöka spara det gamla. Kanske går växterna inte ens att rädda, om man flyttar dem dör de. Men ååå, den där olvonbusken är ju bara så vacker! Den är inte ens en buske längre, utan mera ett litet träd. Varför var det nödvändigt att plantera den så väldigt nära huset, den där dagen för många år sedan? Men om man tar dit en liten grävmaskin, då kanske? På det viset är hus och trädgårdar lika, det är en ständig kamp mellan förnuft och känsla.