Det här var en femtiotalsvilla som helt klart hamnat i rätta händer! Interiört är huset kärleksfullt omhändertaget med många tidtypiska detaljer bevarade eller återskapade, det har blivit en riktigt pärla! Efter avslutad invändig renovering har turen så kommit till trädgården – och det är nu som jag kommer in i bilden.
Vad tänker man då på när man tänker 50-talsträdgård? Jag tänker piskställning, gångar och kanter av ölandssten, välrensade rabatter med peace-rosor i den nakna jorden. Fruktträd och prydliga odlinglotter med grönsaker till husbehov. Kaninstängsel i tomtgränsen. En liten stensatt uteplats och kanske en trädgårdsdamm i gjuten betong. Som hos min farmor, ungefär. Och mycket riktigt, det mest av detta finns på plats i den här trädgården! Fast det är är svårare att vara pietetsfull utvändigt än invändigt, visar det sig. Att bevara det gamla hade varit fint – men hur gör vi då med det stora generösa uteplatsen med direktkontakt från köket som familjen önskar sig? Och hur gör vi med pooldrömmarna? Och studsmattan?
En trädgård är i min värld den ultimata platsen för njutning och skönhet i hemmet. Det kan vara en plats för hårt arbete också (det finns ingen självklar motsättning mellan njutning och arbete!), men den får aldrig upplevas enbart som en belastning. Så det gäller att skapa den trädgård som ger mest glädje – då blir det lätt att leva med det arbete som en trädgård trots allt alltid medför!
Så det blir ett trädäck i nivå med köket innanför (absolut inte tidstypiskt). Det blir en pool (50-talsfantasten ryser). Betongdammen ryker (helgerån!). Men ölandsstenen får finnas kvar. Och de gamla äppleträden på rad, de år de nu kan ha kvar att leva. Lite gammalt, lite nytt – som så ofta en bra kombination.
