Jag ritar både hus och trädgårdar. Slutresultatet blir en harmonisk helhet som är både funktionell och vacker - värden som varar.
Äntligen ett uppdrag i Linnéstaden, alla Lundaarkitekters dröm! Hans Westmans bostadsområde från 1947 är välförtjänst berömt, för husens särprägel och stadsplanens charm – här får man tassa varligt om man ska in och ändra. Konsultationen mynnade ut i ett förslag till modifierad planlösning för bottenvåningen och nytt kök.
Det är roligt att vara arkitekt i Lund, man får se så många fantastiska hus! Tillexempel det här maffiga jugendhuset från 1904, ritat av arkitekten Oskar Hägg. Efter att ha beskådat exteriören, entrén och trapphuset var jag väl beredd på att få uppleva en fin vindsvåning, men den här var ändå något extra – hur många vindslägenheter har ett eget tornrum?? Här saknas faktiskt bara en enda sak: kontakt med fria. Kan vi möjligen få till en liten takterrass? Ja, eftersom den skulle ligga mot gården och det redan finns stora takfönster så borde det kunna gå an. Men vi får se vad stadsantikvarien, stadsbyggnadskontoret och bostadsrättsföreningen säger!
Dagens konsultation utanför Lövestad ytmynnade i ett gäng olika varianter för skånelängans nya planlösning. Hur det gick sedan? Följ projektet @theprojectlovestad på Instagram!
En lägenhet ovanpå ett stall, kan det vara något? En intressant fråga att utforska för en arkitekt. Ett första möte med kunden resulterade i några skisser på möjliga planlösningar och vi kunde konstatera att nog kan detta bli en trevlig lägenhet. Inte minst utsikten från vardagsrummet skulle ju bli något utöver det vanliga!
Men sedan finns det förstås alltid många andra aspekter att ta hänsyn till, inte minst i sådana här lägen när väldigt olika verksamhet ska samsas tätt ihop. Det skulle tex. krävas en ordentlig ljudklass på bjälklaget, för man vill ju inte att hyresgästerna ska bli störda. Och då pratar vi naturligtvis inte om folket där uppe utan om de fyrbenta på nedre botten. En livlig diskussion följde: vad tycker egentligen travhästar om pop-musik på hög volym?? Arkitekten hade tyvärr inget svar.
Funkis i all ära, men köken från den tiden ofta inte särskilt roliga. Visst är de funktionella, det kan man inte förneka: höjden på diskbänken, längden på arbetsytorna och flödesschemat mellan disk, spis och kylskåp – allt sådan brukar funka alldeles utmärkt i ett funkiskök. I alla fall för en hemmafru eller ett hembiträde som själv står för all matlagning medan resten av familjen och eventuella gäster befinner sig på annat håll. Men hemmafruar är inte särskilt vanligt förekommande nu för tiden och ett hembiträde går väl knappt att uppbringa, om man så letar i hela Malmö! I stället finns det gott om människor som gärna lagar mat tillsammans, både i familjen och med vänner. Och så finns barnen och barnens kompisar som också envisas med att vilja vara med och hjälpa till, eller som i alla fall vill ha sällskap under läxläsningen. Det blir helt enkelt JÄTTETRÅNGT i funkisköket! Så ibland får det pietetsfulla bevarandet helt enkelt ge vika för verkligheten – i det här fallet flyttades köket från sin undanskymda vrå till ett av husets stora sällskapsrum. Vilket ju är precis vad köket är i dag – husets mesta sällskapsrum! Fler bilder från huset hittar man här.
Ombyggnaden av Tyrolervillan i Södra Sandby är färdig – och vilket lyft det blev! Istället för att ha köket i ett skyltfönster mot gatan är nu både kök och matplats placerade mot trädgården och en ny fönsterdörr skapar härlig kontakt ut i det fria. Entrén mot gatan har blivit stor, ljus och funktionell, så nu kan familjen faktiskt använda husets huvudentré och slipper gå köksvägen hela tiden. Ny invändig färgsättning och rivning av ett par väggar gör också att huset upplevs som ljus och öppet. Exteriören går dock fortfarande i tidstypisk färgskala: brunt och orange. Jättesnyggt – i synnerhet nu när höstlöven faller!
Matplatsen – före och efter ombyggnad!
Jag är så oerhört svag för den här perioden och stilen: lågmäld funkis från 1940-talet. Typiskt svensk, på ett väldigt positivt sätt. Med ett ben i Corbusiers soligt modernistiska Frankrike (den vitputsade vardagsrumdelen) och det andra benet stadigt förankrat i den skånska myllan (den teglade tvåvåningsdelen).
Villan i Lomma från 1946 har verkligen material och detaljer ”to die for” – men samtidigt inbjöd inte efterkrigstiden i Sverige till några extravaganser. Så även om huset är gediget och välbyggt är det ingen grosshandlarvilla och ytorna är ganska små, framför allt på ovanvåningen. Den ursprungliga byggherren sparade också några slantar genom att bara gräva ut källare under halva huset. Därför infinner sig nu, sommaren 2013, frågorna hos husets tvåbarnsfamilj: hade det inte varit bra med ett sovrum till? Eller i alla fall att ett sovrum som inte är ett genomgångsrum? Och en fungerande groventré. Och mer förvaring. Och så ett nytt garage. Men man måste gå varligt fram så att man inte slarvar bort husets egenart och bland får man då som arkitekt faktiskt vara ärlig och säga att nej, det här går inte, detta blir inte bra. Garaget och groventrén går att fixa, men det där extra sovrummet på ovanvåningen får vi tyvärr klara oss utan.
Kan man vara expert på skånelängor? Ja, faktiskt. Sista tiden har de smala skånska husen trillat in i en lång rad. Belägna i Genarp, Helsingborg, Staffanstorp, Höllviken, Vomarp eller Görslöv – vissa i toppskick, andra orenoverade sedan 1800-frös-ihjäl. Långa, smala huskroppar, rum i fil, rum med ljus från flera håll. Utsikten över landskapet. Så vackert. Men husen är ofta ack så små, i alla fall med moderna mått mätt. Jag vet hur man bygger om och till en skånelänga, husen har sin särskilda logik och egenart. Det finns förstås olika sätt, det hänger ihop med människorna som ska leva i huset. Men oavsett vilken väg man väljer: efter avslutad renovering/ombyggnad ska skånelängans själ fortfarande finnas kvar. Annars kan man lika gärna låta skånelängorna vara i fred, tycker jag.
Gamla hus är så originella, är det lätt att tycka. Särskilt om man jämför med många moderna hus, som ligger i raka led, alla identiska. Riktigt tråkigt kan det se ut ibland, särskilt om man jämför med en villagata från tex. 1920-talet.
På sistone har det blivit en hel del villor från just 20-talet. Ena veckan ett ombyggnadsuppdrag i Malmö där det saknas badrum på ovanvåningen och vinden ska inredas. Nästa vecka ett ombyggnadsuppdrag i Helsingborg, där det saknas badrum på ovanvåningen och – som av en händelse – vinden ska inredas. Faktum är att husen är identiska, som byggda efter samma gamla vackra ritning. Charmigt – absolut! Men originellt? Nja, inte direkt.
Men bra för arkitekten som ska rita ombyggnaden, kanske? Då är det väl att återanvända samma skisser från vecka till vecka? Nej, riktigt så enkelt är det förstås inte. Familjerna i husen är olika och har olika önskemål, och även om husen från början var stöpta i samma mall så har de med tiden förändrats en hel del. Små ombyggnader och tillbyggnader här och var. Man fixar, tar bort och lägger till. En veranda som den på 20-talsvillan på Limhamn har jag definitivt inte sett på något annat 20-talshus, någonstans! Så pietetsfull är den ju inte, verandan. Men ändå helt oemotståndligt!
Jag har gott hopp om de moderna villamattorna. Hus är som människor, karaktären kommer med åren.
Mitt hjärta bor i en gammal gård, en gammal gård på slätten
med vita längor och svalebon under takets mossgröna brätten.
Mera skånskt än så här, det blir det bara inte! Fast några svalor syntes förstås inte till, denna januaridag på slätten utanför Vellinge. Enda spåret av djurliv var harlöporna som snurrade runt över snöiga åkrar och strandängar. Det var isande kallt. Men nu är i alla fall den trelängade skånegården uppmätt och uppritad och det är fritt fram att sätta igång att skissa på den kommande renoveringen och ombyggnaden. Det gamla stallet som är ihopbyggt med bostadshuset ska inredas och öppnas upp så att den fria utsikten mot havet tas tillvara, det kommer att bli stora förändringar. Men inte större än de hjärtan som hittat hem där känner igen sig och kan bo kvar.
