”Det är konstigt, gräsmattan är mindre nu än innan vi gjorde om, ändå känns den större!” Jag och kunden står och kontemplerar den lilla trädgården som jag ritade i våras och som nu är nästan färdig. Och jag kan bara hålla med – gräsmattan, ja faktiskt hela trädgården, känns större. Tydlig struktur och tydliga former har den effekten i en liten trädgård. Nu spirar gräsmattan och planteringsytorna börjar fyllas med växter. Så fint det blev! Jag ser fram emot att komma hit igen till våren, när marken under plommonträdet är blå av scillor och vårstjärnor.

Fler bilder från det färdiga projektet hittar du här!

Att ha en liten trädgård är inte alltid så lätt. Visst, trädgårdskötseln tar ju mindre tid såklart, men annars är det minsann inte någon barnlek. I alla fall inte om trädgården är lika liten som den här i Södra Sandby – och trädgårdsintresset hos familjen är lika maximalt som trädgården är minimal! Trädgårdsidéer svävar lätt iväg. Det är ju så mycket man drömmer om, och så oerhört lätt att det blir rörigt när allt ska tryckas in på liten yta.  Så hur gör man för att få med sig allt, men undvika att plottra bort sig? Och framför allt: hur gör man när en en stor del av trädgårdens yta upptas av en brant slänt som brer ut sig på snedden genom trädgården??

Svaret är naturligtvis STRUKTUR. Med en tydligt struktur kan man få in mycket på liten yta utan att det blir plottrigt. Här valde vi ett (nästan) konsekvent rätlinjigt formspråk, som byggs upp av stenläggningens form och av tvärgående häckar i olika höjd. Den besvärliga slänten flyttar man ju inte på, men genom låga stödmurar av natursten får även den anpassa sig efter trädgårdens övergripande struktur och blir på så vis inte så dominerande.

Och trädgårdsdrömmarna då, hur gick det med dem? Jodå, de lever än. Alla som fanns från början får vara med nu också – plus några till!

Ett smalt och långt trädgårdsrum – inte helt ovanligt för en parhus- eller radhusträdgård. Måndagens trädgårdsuppdrag i Lomma visade sig vara ett klassiskt exempel på den här problematiken. Och för att göra det hela ännu besvärligare smalnar den trånga parhusträdgården dessutom av mot en spets. Men som tur är finns det några bra grepp att ta till:

– Dela in trädgården i mindre rum, med olika karaktär och innehåll. Det skapas en förväntan: vad finns i nästa rum? Trädgården känns större och mer innehållsrik.

– Jobba med tvärgående linjer i trädgården. Tvärgående häckar och spaljéer bryter den långa siktlinjen ner i trädgården och trädgården känns bredare.

– Skapa höjd i trädgården. På samma sätt som tvärgående linjer bryter vertikala linjer ner den långsmala formen. Tex. pergolor, rosenbågar, stolpar och träd vars utbredda krona kan bilda ett tak.

– Skapa insynsskydd. Även en mycket liten  trädgård kan ge en stark upplevelse, om man är omsluten och skyddad från andras blickar. Släpp upp häckarna (eller planken om man har bråttom), släpp klängväxterna fria på staket och spaljéer. En pergola, ett träd eller ett parasoll ger skydd för insyn ovanifrån.

– Låt husets linjer och proportioner fortsätta ut i trädgården. Anpassa aldrig trädgårdens struktur efter formen på tomten!

Då var det besiktning på radhusträdgården i Lund. Det återstår lite smått och gott, staket mot gatan och skärmtak över källartrappan – men markarbetena är i alla fall klara. Det blev jättefint, om jag nu får säga det själv! Nu är ramen klar, återstår att fylla tavlan med färg.  Dags för växter, växter, växter!

Det går framåt med anläggningen av radhusträdgården inne i Lund. Alltid lika roligt att se hur det växter fram! Jag var där i dag och stod en stund och dividerade med Anläggare Jörgen om hur vi skulle göra med höjdsättningen. Tillslut kunde vi enas och arbetet återupptogs. Det är är viktigt att ha bra ritningar, men vissa problem löses bäst på plats i diskussion med beställare och skickliga hantverkare!

Ett radhus i Lund från tidigt 60-tal. Huset är i bra skick, men trädgården har sett bättre dagar. Precis som hus behöver trädgårdar rustas upp när det gått ett antal år, skillnaden är bara att medan hus långsamt förfaller dukar gamla trädgårdar istället under för obändig växtkraft. Grönskan väller över alla brädder, buskar och träd ryms inte längre där de en gång planterades och gräset uppslukar långsamt stensättningen, centimeter för centimeter. Förhoppningsvis skall vi kunna spara en del av de gamla växterna, men ofta måste man gå ganska hårt fram. Det är helt enkelt lättare (och billigare) att köpa nytt än att försöka spara det gamla. Kanske går växterna inte ens att rädda, om man flyttar dem dör de.  Men ååå, den där olvonbusken är ju bara så vacker! Den är inte ens en buske längre, utan mera ett litet träd. Varför var det nödvändigt att plantera den så väldigt nära huset, den där dagen för många år sedan? Men om man tar dit en liten grävmaskin, då kanske? På det viset är hus och trädgårdar lika, det är en ständig kamp mellan förnuft och känsla.